SistaRubriken

Jag såg på Arn filmen nr 2 som morsan hade beställt hem ikväll. Fick inspirationen därifrån och från en bok "Under Guds himmel". Läs och njut av ordets skönhet




Det blanka svärdet som troget vakat vid hans sida vilade nu på väggen. Ärren i hans ansikte återgav sin historia men ingen förutom han själv kunde tala om varje hugg han utdelat, varje bön han uttalat.
Än kunde han minnas smaken av blodet som runnit nedför hans ansikte, doften av ond bråd död, ljudet av skrikande smärta och värst av allt - synen. Synen av döende soldater. Inför döden var de alla likadana, lika främmande och alla de hade sina sista andetag. Det sista rosslande djupa andetaget av liv.

Nu hade han snart sitt eget sista rosslande andetag av livets ljuvliga doft, det visste han. Den doften var åtminstone inte en doft av fuktigt järn och blod, åter blod. Utan denna doft han skulle få var fylld av naturens under kring honom. Bättre men han var lika främmande inför döden som gammal som ung.

Åh han hade sett hennes ansikte så suddigt framför sig de senaste åren. Fruktat att han glömt henne fastän han tänkte på henne nästan var dag. Nu ... Nu kunde han se henne. Lika skarpt som om hon stod åter igen framför honom.
... Stod verkligen inte hon där? Hon räckte fram en hand mot honom, lika varsam och mjuk som förr. Hon hade inte en skråma på sin kropp som han sett så sargad och blodig efter soldaterna. Han kände sina starriga ögon bli fuktiga av tårar och log mot henne som inte blivit en dag äldre. Hon log sitt vackra breda leende och han kände hur hennes hand grep tag i hans egna. Hon hade också tårar i sina ögon såg han.
"G-Gråt inte.."
Han ville inte att hon skulle gråta men insåg att det var glädjetårar. Sakta reste han på sig, denna gång utan någon smärta och darrighet alls. Han stod nu framför henne som sakta började gå med sin hand i hans. Utan en enda blick bakåt följde han efter henne medan en liten glädjekula i hans bröst växte sig allt större och större tills den fyllde hela hans kropp. Precis när han trodde att han skulle sprängas av glädje och lycka så spreds även en frid i honom.
Det sista han såg innan han slöt sina ögon var hennes undersköna vackra ansikte framför sig.


Och där dog han.
Med ett evigt sista leende på sina läppar. Jag grät men tackade också henne som han aldrig tappat bort från sitt hjärta.

"Tack för lånet, jag fick ha honom i livet och nu får du ha honom i all evighet."