Jag är inte ensam, men samtidigt så är jag ensam
Minns ni att jag bad mina vänner om att de skulle stå ut med mig?
...
De få stod inte ut.
Kanske jag är dömd till att inte få vänner för en lång tid, bara korta perioder? Kanske jag är för unik så folk inte kan stå ut med mig längre perioder? Jag kan stå ut med det, men gud vad jag saknar efter nära vänner.
Jag får en massa stöd från de vuxna som följer mig och vill se till mitt bästa.
Men de i min ålder .... de är borta. Jag var rädd för det och hoppades att de skulle stanna trots allt, men kanske jag inte ansträngde mig tillräckligt mycket. Men de är i vilket fall som helst borta.
Jag har alltid varit för envis för mitt eget bästa, för mina vänners bästa. Ska jag ge upp min envishet och den stora delen som den ingår i min personlighet?
Jag är inte mobbad, jag är inte utfryst.
Jag är bortglömd.
Det är min namnsdag idag - Katarina.
Kommentarer
Postat av: Anonym
grattis på namnsdag / Laith
Postat av: Askungen
Lait har inte glömt dig :) Jag har inte glömt dig :) Men jag har glömt din namnsdag men det spelar ingen roll :)
Postat av: Anonym
Jag fick gåshud när du skrev "Jag är inte mobbad, jag är inte utfryst, Jag är bortglömd" Men jag instämmer faktiskt inte! Negativt tar över ditt tanke så bubblar du ut med massor ord. Sorligt är att du är så elak mot din själ men det är svårt att inse det själv. Du är inte bortglömd men din vackra sidor är bortglömd nu här i period.
Trackback
