SistaRubriken

never
never
never
give
up


Förut tittade jag på den jämt utan att ens vara medveten om att den faktiskt påverkade mig. Att den påverkade mig upptäckte jag nyligen, jag tittade på den och blinkade förvånat till. Jag hade nästan gett upp insåg jag.
Jag hade inte ens vetat om det, men jag kände då på mig att jag hade nästan gett upp. Jag! Jag som aldrig ger upp.

Vid middagen idag så pratade jag lite om det med min goa vän E.
Hon och jag har gått på samma dagis, skola och nu bor på samma kollektiv, så det är inte så underligt att vi känner till det mesta om varandras personligheter - mest de mörka sidorna, hehe.
Ett minne hon berättade var att när vi var små och bråkade, vid de tillfällen jag hade fel så vägrade jag erkänna att jag hade fel även om vi båda visste det. Och jo, jag minns det själv (kom ihåg jag var bara ett barn..!). Utan jag brukade försöka hitta andra vägar så att jag hade rätt och bortförklarade en hel del, och jo även det mindes jag. Öhm..!
E. sa då att det är en sådan envis jäkel jag är!
Hon sade att jag brukade aldrig ge upp på det viset, utan att det finns alltid ett annat sätt, en annan väg.

Milda makter, det var ju sant! Även om jag kanske skulle bli utkickad från skolan nu så är min attityd att det finns ett annat sätt, det kan inte sluta olyckligt eller fel i mitt liv. På det viset är jag väl en obotlig optimist.
En liten rolig jämförelse som E. sa var att om jag skulle hamna i en häcklabyrint så finns det andra vägar.
Sant! De flesta kanske skulle följa vägen, men jag personligen skulle älska utmaningen att hitta en annan väg! E. sa lite olika roliga saker som man istället skulle kunna göra - krypa igenom, hugga ned häckarna, flyga över, gräva sig under ... osvosv.

Det är ju helt rätt om min personlighet!
Jag har alltid tänkt på det som en positiv fördel med min lathet, jag finner ofta andra vägar att göra saker på. Men tänk om det inte är lathet egentligen? Utan det är jag, en del av min personlighet.


Jag är inte den typen som ger upp!


E. sa också att det var viktigt att jag kom ihåg att en del vägar kunde försvinna med tiden, och att jag fick vara aktsam i de fallen. Som min gymnasietid, snart kan det vara för sent att börja plugga igen om jag väljer att vänta med det.
Sant, sant ...
E., du sa att du inte är en psykolog men du är MIN vänpsykolog! *ler*



Men ärligt talat ... jag var nära att ge upp

Fyskäms säger jag till mig själv, så tack.
Tack E.! ^^




Ibland är vänner den finaste gåva man kan få här i Livet