SistaRubriken

Nu vill jag gärna säga något riktigt smart. Som får er att häpna och kaaanske kommentera...

Men tyvärr så måste jag göra er besvikna. Även om jag har just läst ut bara på en dag en pocket som heter "Flickan från ovan", vilken är förresten är värd att läsa! Det är ingen bok som man tröttnar på efter halva boken utan man läser gärna rakt igenom den. Så den är värd ett tips från mig ^^



Den handlar om en flicka som blev våldtagen och mördad, och nu sitter i himlen (eller vad än man vill kalla det) och ser på sin familj som försöker gå vidare och ser hur hennes mördare bor alldeles nära hennes familj...
Bra bok med ett par insikter som är värda att läsa boken för!

Nåväl, men det undanstökat så kan jag bara säga att morsan åkte till sommarstugan och syrran kommer hit över helgen... Ingen barnvakt direkt men kul att få sällskap :)

Jag kan väl passa på å nämna nu att syrran var nästan som en extramamma för mig när jag var liten. Näe det var inte på grund av att mamma hade inte så god tid för mig ... Utan min syrra studerade på en barn och fritids linje då morsan fick mig, så om kvällarna så var jag en försökskanin för min syrra... (nejdå, jag är helt frisk och har inga störingar från den tiden xD)  Inte undra på att hon är en proffsig dagisfröken nu för tiden efter ha provat på mig!

Jo, mina två syskon bodde hemma då min mamma och min pappa träffades och efter ett tag bodde ihop. Min pappa blev inte direkt en styvpappa eftersom mina syskon var rätt stora redan då även om de bodde i några få år hemma hos min pappa och mamma då jag fötts (men å andra sidan så föddes jag samma år som mina föräldrar gifte sig...).
Syrran flyttade som sagt snart ut men min brorsa dröjde kvar några par år till innan han flyttade också ut. Jag minns inte såklart så mycket av den tiden efter som jag var väl bara fyra eller något då de flyttade hemifrån.

Men det roligaste från den tiden är väl att det var min brorsa som lärde mig mitt ungefärliga första ord. Fast det var nog inte frivilligt.
Hur då? När min brorsa stack ut på fester och sånt på kvällarna så brukade han alltid rusa nedför trappan och ropa "Hejdå!" i farten. Tydligen av vittnesmål från min mamma så sa jag plötsligt en kväll efter brorsan rusat nedför trappan som vanligt något ord som liknade "Herrå". Inte direkt tydligt men jag försökte tydligen... Det visar hur vanligt det egentligen var att min brorsa rusade nedför trapppan om kvällarna ;)

jaja, kanske lite tjatigt men det är ett roligt minne! ^^


Som sagt så har syrran iallafall stått mig väldigt nära och hon satt barnvakt för mig många gånger, det var aldrig något problem för morsan att få någon barnvakt för mig ifall det behövdes. Min syrra gick faktiskt på teckenspråkskurser när de fick veta att jag var hörselskadad för att kunna prata med mig. Älskade syrra<3..
(även om hon som syster kan vara eeeenoooormt irriterande envis! Hon är envisare än MIG tillochmed! Har ni hört om någon mera envis än MIG?)

Ifall ni undrar hur det gick med syrrans och brorsans pappa så träffade han inte dem så ofta genom åren, han har inte ens träffat Josefine (den yngsta av brorsans tre barn) som ändå kallar ibland min pappa för farfar. Men han dog tyvärr i Januari i det här året av diabetes (hade ingen hos sig som kunde hjälpa ifall något hände).


Nåja..
Det var kanske inte något smart?

Eller ... Jag kan ju säga er att familjen är guld värd, även om ni säkert redan vet om det.



Ibland blir jag tillochmed för ett par sekunder livrädd när morsan åker iväg någonstans, tänk om det händer något? Men samtidigt vet man ju att man inte kan klamra sig fast vid familjen från att åka iväg någonstans, då kväver man dem.

Utan familj... Vad skulle man då vara? Utan någon som alltid står på ens sida, som är ens skyddsnät ifall man faller ned. Utan någon som skulle sörja en.
Vad skulle man isåfall vara?

Jag är nästan helt övertygad om att om min familj inte lärt mig om allt en respektfull person bör vara så skulle jag inte ha varit den jag är idag, snarare motsatsen - en mycket grymmare motsats.


Som ni säkert vet så har det varit mitt motto väldigt länge. Och för varje gång jag tänker på det så stämmer det alltmer och muntrar mig till att fortsätta med mitt liv även under djupa svackor, för allt som händer kommer att lära mig något nytt och göra mig till en annan människa - en bättre och en erfarenhet rikare människa.

Och utan min familj ... skulle jag ha varit den jag är idag? Knappast, det vågar jag säga 110% säkert.

Passa på och njut, man vet aldrig vad som kommer hända. Jag vet att min pappa kommer dö en vacker dag. Kanske om tio år eller t.o.m ett år ... Han har alltid varit en äldre pappa som jag varit väl medveten om att man kanske har bara en kort tid med honom..
Men jag vet också att det kan vara oerhört svårt, för jag har väldigt svårt att tänka mig att vara utan min mamma som är ett väldigt djupt stöd för mig just nu.

Därför när jag nu har erfarenhet av båda sakerna, med att ha en förälder som man är medveten om att h*n kommer dö någon gång och med en förälder som man inte kan tänka sig vara utan ...
Därför så tänker jag att man bör passa på NU, njut av tiden vid middagsbordet just nu.
Men få inte heller dåligt samvete om du bråkar med en av dem bara på grund av att du tänker att man slösar guldvärd tid.

.. Bara passa på, lev i nuet och njut!

Allt som händer senare, det kommer ... ta det lugnt tills dess och njut..!

För om du grämar dig över allt det nu .. då kommer du klaga över att du inte njöt av den tid då h*n fortfarande fanns kvar HÄR.


Hm, det är nog en av de vettigaste sakerna jag kan säga er ;) Hoppas att ni uppskattade åtminstone lite av det!